Författare: Mindee Arnett
Titel: The Nightmare Affair
Serie: The Arkwell Academy #1
Sidor: 378
Utgivningsår: 2013
Bokförlag: Tor Teen
Dusty Everhart är en Nightmare. Hon bryter sig in hos folk som sover och överlever på deras drömmar. Hon är också den enda av sin sort på sin skola, och som om det inte vore nog för att hon skulle vara utanför så är hennes mamma också en regelbrytare, och alla Dusty's lärare tar för givet att Dusty tar efter sin mor. Men detta ändras när hon en natt bryter sig in hos Eli, en av de populäraste killarna som gick på hennes förra skola, och plötsligt blir med om ett mordmysterium.
Helt okej. Boken började väl egentligen rätt bra ändå, men jag kom inte in i den förrän efter 100 sidor. Jag vet inte riktigt varför när jag tänker tillbaka, men jag gissar att den kändes ointressant i början.
Men efter 100 sidor däremot, så fastnade jag nästan i boken. Jag har läst nästan hela tiden de senaste dagarna. Det enda jag störde mig på, var att den blev mer och mer som vilken urban fantasy ungdomsbok som helst. Istället för bara ett intressant mordmysterium, som jag trodde att det var i början av typ halva boken, så ledde det snarare över till samma sak som alla fantasy böcker har. En person som är ond, som de måste stoppa, och försöker ta över världen. Detta gjorde mig extremt irriterad, eftersom jag hade tyckt så mycket om boken tidigare.
Min största anledning är att det känns som att författare väljer att skriva om sådant för att bästsäljande författare har lyckats med det. Det känns väldigt tråkigt och fantasilöst.
Men det gick helt okej ändå att läsa slutet av boken. Jag vet inte om jag ser jättemycket fram emot att läsa nästa bok, eftersom det känns som att jag håller på att läsa hur många serier som helst med ungefär samma händelser. Nu var det ju dock också så att jag inte kom ihåg att den har boken var första delen i en serie när jag köpte den. Jag trodde att det bara skulle vara en bok.
Jag tyckte om karaktärerna och att boken ändå var väldigt underhållande att läsa. Den var inte jättebra skriven, som till exempel hur personer reagerar och slagsmåls scener och sådant, men jag accepterar det, för det kändes ändå som att författaren gjorde sitt bästa. För även om jag inte är så mycket för att skriva böcker, så gissar jag att sådant är väldigt svårt att förklara och beskriva bra.
Jag känner att jag håller på att bli väldigt kritisk gällande mina recensioner, men jag vill att ni ska veta att om jag inte tycker att boken är bra nog för att läsa, så skulle inte ens jag läsa den.
Jag kommer dock köpa nästa del ändå.
Författare: Carrie Harris
