Författare: Kami Garcia & Margaret StohlTitel: Beautiful Chaos
Serie: Caster Chronicles #3
Sidor: 516
Utgivningsår: 2011
Bokförlag: Little, Brown and Company
Världen håller på att gå under. Eller Gatlin åtminstone. En stekande hetta, svärmar av svarta gräshoppor, och orkaner blir vardagen i den lilla staden. Under tiden försöker Ethan och Lena förstå sig på vad som egentligen hände under Lenas Claiming och hur de kan stoppa vad det nu än är som håller på att hända.
Gud den här boken. Vad ska jag börja med.
Det första jag lade märke till var hur otroligt seg den kändes. I början av boken trodde jag bara att den var väldigt seg för att bygga upp vad-det-nu-än-var-som-skulle-hända. Men efter att jag hade läst ut hela boken och INGENTING MÄRKVÄRDIGT hade hänt, så känner jag bara att hela boken var slöseri på 516 sidor. Det lilla viktiga som faktiskt hände i boken skulle man kunna fått med i ett par kapitel och det skulle ha vart mycket mer läsvärt.
Den handlade om hur Ethan och alla andra personer bara gick runt och väntade på domedagen. De gjorde inte någonting åt det. Jag tror kanske 100-200 sidor av boken gick innan de ens bestämde sig för att samlas och prata om vad det var som hände. ÄNTLIGEN tänkte jag, bara för att det skulle följas upp av att Ethan stormade ut därifrån som en tjurig femåring för att han kände sig förolämpad. Bra jobbat Ethan, istället för att lösa era problem så kan du bara skjuta upp det ännu mer.
En annan sak som egentligen fortsätter mina bekymmer är att ingen av de inblandade människorna pratade med varandra. Alla höll sina hemligheter och de som faktiskt arbetade för att komma på en lösning, gjorde det på egen hand. Om nu världen är på väg att gå under, är det verkligen läge att hålla massor av hemligheter ifrån sina nära och kära? Varför skulle man inte samlas och diskutera en lösning, om man har MÖJLIGHET att hitta en lösning?
Jag märkte också en annan sak som jag kände att var lite underligt med den här serien. Det är är att POV delen i den här boken spårade ur när det kom till privata stunder mellan andra karaktärer som inte är Ethan och Lena. För Ethan är alltid tvungen att vara i närheten eller se vad det är som händer för att vi som läsare ska få veta vad som händer, eftersom serien berättas ur första person, men det får Ethan bara att framstå som ett creep som står och tjuvlyssnar och har åsikter om människor och saker han inte borde lägga sig i.
I ett sådant tillfälle kanske man ska som författare fundera på om det verkligen är värt att läsaren måste få reda på allting som händer de andra karaktärerna eller om man kanske ska byta POV till någon annans perspektiv så att allting inte går igenom Ethans ögon och öron.
Det fanns flera små saker som jag tyckte var dåliga, som till exempel Abraham och Sarafine. Efter deras misslyckanden kändes de som väldigt dåliga superskurkar och jag skulle till och med säga att de påminde mig om Jessie och James från Team Rocket i Pokemon.
Slutligen innan jag avslutar ska jag dock ta upp en sak som jag tyckte om, och det var alla flashbacks till Sarafine's ungdom.
Jag tycker att det är otroligt synd hur den här serien plötsligt gjorde en u-sväng och gick från en väldigt bra serie till en otroligt dålig serie. Jag tror att den största nackdelen med boken var att den var så händelselös. Skulle den ha haft en ordentlig story så skulle kanske hälften av nackdelarna försvinna helt och de andra kanske inte skulle märkas lika mycket. Men nu medan jag läste den här delen så kändes det bara som att jag skummade igenom texten de sista 200 sidorna eftersom jag fann det mesta så ointressant.
Det är otroligt synd! Vi får väl se om serien gör en tillbaka sväng i den sista boken.
Bok 1: Beautiful Creatures
Bok 2: Beautiful Darkness
Bok 3: Beautiful Chaos
