How to Be Bad

Författare: E. Lockhart, Lauren Myracle, Sarah Mlynowski
Titel: How to Be Bad
Sidor: 352
Utgivningsår: 2015 (2008)
Bokförlag: HarperTeen

Jesse - djupt religiös, väldigt tankspridd och nervös, och bär på en hemlighet hon inte vågar nämna.
Vicks - cool, lugn och samlad på utsidan men är upprörd på sig själv för att hon har så mycket ångest över sitt förhållande.
Mel - den nya, rika tjejen i stan. Allt hon vill är att glömma sin sociala ångest och hitta ett par vänner.
De är alla desperata efter att fly, och det är därför de alla sätter sig i bilen och beger sig iväg mot Miami.


Den här boken var rätt seg. När jag började läsa den hade jag ingen aning om vad den skulle handla om. Jag valde egentligen den här boken eftersom jag såg att det var 3 författare, varav två av dem jag har läst saker av förut, och en av dem som jag är nyfiken på; E. Lockhart. Jag har hört att hennes bok We Were Liars inte är så bra, så det är därför jag tänkte att den här boken kanske skulle vara det. Sarah Mlynowski var ju med och skrev, och jag tyckte otroligt mycket om hennes bok Don't Even Think About It.

Jag tyckte dock inte jättemycket om den här.

Som jag redan har sagt, så var den väldigt seg. Den handlade om en road-trip som var utsträckt över 3 dagar, och då kan jag förstå att på en 350 sidors bok så behöver man dra ut ganska mycket på dagarna, men i mitt tyckte blev det alldeles för utdraget. Jag ville läsa om det dom åkte dit för att göra istället för att tillägna flera kapitel åt deras olika perspektiv på festen de var på till exempel.

Och förutom det tyckte jag att både Jesse och Vicks var så otroligt elaka. Jag blev extremt trött på dem båda och jag är en sådan person som finner det jobbigt med dryga människor i underhållning. Det kanske skapar drama, men det gör mig också skitirriterad.

Och det jag började läsa boken från början för; för att få veta hur E. Lockhart skriver, så fick jag ändå inte reda på eftersom det inte verkar stå någonstans vilken författare som skriver vilken karaktär...

Let It Snow

Författare: John Green, Maureen Johnson, Lauren Myracle
Titel: Let It Snow
Sidor: 365
Utgivningsår: 2008
Bokförlag: Speak

Tre helt olika julberättelser om tonåringar, kärlek, och beslut, men ändå har de så mycket gemensamt. 


Jag tänkte att jag delar upp mina recensioner efter de tre olika berättelserna.

Maureen Johnson's:
Handlar om Jubilee och om hur hon ska fira jul hos sin pojkvän Noah, men i sista minuten hamnar hennes föräldrar i fängelse och hon blir skickad till Florida för att fira med sin farmor och farfar istället. 

Jag tyckte mycket om den här. Den var underhållande skriven och ganska mysig. Ända nackdelen var att det kändes som att det hände sak efter sak efter sak, och det blev nästan lite mycket, men å andra sidan var det bara en novell och jag brukar inte läsa noveller så mycket så jag tänker inte avgöra om den var en bra eller dålig novell. Men utav alla tre noveller var det här min favorit.

John Green's: 

Det är dagen innan julafton och Tobin sitter hemma med sina vänner JP och the Duke och ser på James Bond filmer när de får ett telefonsamtal från deras vän som jobbar på the Waffle House. Ett gäng hejaklackare har blivit strandade på the Waffle House och de tre vännerna beger sig dit igenom snöovädret - för vad är inte bättre än att vara strandsatt med ett gäng hejaklackare?

Jag hade väldigt höga förväntningar när jag började läsa John Green's novell, men jag blev väldigt besviken. Jag tyckte den kändes väldigt stereotypisk och till och med otrevlig på visa punkter. De här vännerna som var med i berättelsen var så dryga mot varandra. Dessutom tyckte jag också att den var långtråkig eftersom allting bara handlade om hur de försökte ta sig till the Waffle House och det kändes som att det inte riktigt hände någonting intressant. Det enda jag faktiskt tyckte mer om var relationen mellan Tobin och the Duke.

Lauren Myracle's:

Addie sitter hemma över jul och är otroligt ledsen över att det har tagit slut med hennes pojkvän Jeb. Hon ångrar allting hon har gjort fel och försöker göra allting för att fixa saker.

Jag tyckte om den här även om den också på ett sätt kändes lite händelselös. Eller med andra ord, saker upprepades. Igenom hela novellen så upprepades det med hur Addie misslyckades med saker och hur andra sa till henne hur "self-absorbed" hon hela tiden är. Addie framstod verkligen inte som någon trevlig karaktär men tyvärr så förbättrades det inte genom att hon lärde sig någon "läxa" eller så eftersom "förvandlingsprocessen" kändes ganska konstig. 

Trots allt så tyckte jag ändå om chick-lit stilen och relationerna och beskrivningarna av karaktärerna.

Jag hade egentligen inga större förväntningar förutom på John Green. Jag har inte hört talas om de andra författarna tidigare. Men förutom John Green's novell så var jag inte uttråkad när jag läste de andra två, utan tvärtemot ganska road. Oavsett vad jag tyckte om de här novellerna så intresserar alla tre författare mig.