Let It Snow

Författare: John Green, Maureen Johnson, Lauren Myracle
Titel: Let It Snow
Sidor: 365
Utgivningsår: 2008
Bokförlag: Speak

Tre helt olika julberättelser om tonåringar, kärlek, och beslut, men ändå har de så mycket gemensamt. 


Jag tänkte att jag delar upp mina recensioner efter de tre olika berättelserna.

Maureen Johnson's:
Handlar om Jubilee och om hur hon ska fira jul hos sin pojkvän Noah, men i sista minuten hamnar hennes föräldrar i fängelse och hon blir skickad till Florida för att fira med sin farmor och farfar istället. 

Jag tyckte mycket om den här. Den var underhållande skriven och ganska mysig. Ända nackdelen var att det kändes som att det hände sak efter sak efter sak, och det blev nästan lite mycket, men å andra sidan var det bara en novell och jag brukar inte läsa noveller så mycket så jag tänker inte avgöra om den var en bra eller dålig novell. Men utav alla tre noveller var det här min favorit.

John Green's: 

Det är dagen innan julafton och Tobin sitter hemma med sina vänner JP och the Duke och ser på James Bond filmer när de får ett telefonsamtal från deras vän som jobbar på the Waffle House. Ett gäng hejaklackare har blivit strandade på the Waffle House och de tre vännerna beger sig dit igenom snöovädret - för vad är inte bättre än att vara strandsatt med ett gäng hejaklackare?

Jag hade väldigt höga förväntningar när jag började läsa John Green's novell, men jag blev väldigt besviken. Jag tyckte den kändes väldigt stereotypisk och till och med otrevlig på visa punkter. De här vännerna som var med i berättelsen var så dryga mot varandra. Dessutom tyckte jag också att den var långtråkig eftersom allting bara handlade om hur de försökte ta sig till the Waffle House och det kändes som att det inte riktigt hände någonting intressant. Det enda jag faktiskt tyckte mer om var relationen mellan Tobin och the Duke.

Lauren Myracle's:

Addie sitter hemma över jul och är otroligt ledsen över att det har tagit slut med hennes pojkvän Jeb. Hon ångrar allting hon har gjort fel och försöker göra allting för att fixa saker.

Jag tyckte om den här även om den också på ett sätt kändes lite händelselös. Eller med andra ord, saker upprepades. Igenom hela novellen så upprepades det med hur Addie misslyckades med saker och hur andra sa till henne hur "self-absorbed" hon hela tiden är. Addie framstod verkligen inte som någon trevlig karaktär men tyvärr så förbättrades det inte genom att hon lärde sig någon "läxa" eller så eftersom "förvandlingsprocessen" kändes ganska konstig. 

Trots allt så tyckte jag ändå om chick-lit stilen och relationerna och beskrivningarna av karaktärerna.

Jag hade egentligen inga större förväntningar förutom på John Green. Jag har inte hört talas om de andra författarna tidigare. Men förutom John Green's novell så var jag inte uttråkad när jag läste de andra två, utan tvärtemot ganska road. Oavsett vad jag tyckte om de här novellerna så intresserar alla tre författare mig.

The Fault In Our Stars

Författare: John Green
Titel: The Fault In Our Stars
Sidor: 313
Utgivningsår: 2012

Hazel har fått en tumör-krympande mirakel medicin som dessutom ger henne några extra år när hon träffar Augustus Waters i barncancer supportgruppen. Han är en före detta cancerdrabbad och dessutom väldigt intressant.


Det tog otroligt lång tid för mig att läsa den här boken. Jag har hört MASSVIS om den och ville mest läsa den bara därför. För att alla sa samma sak. Att man bara MÅSTE läsa den. Jag har aldrig riktigt tyckt om att läsa böcker om cancer eller sjukdomar överlag, så jag var väldigt tveksam till en början. Men jag ville också veta vad som var så utmärkt med den här boken, så jag köpte den.

Och förlåt till alla er som troligtvis kommer bli skitsura på mig nu, ÄVEN om hela den här bloggen handlar om vad JAG har för åsikter om böckerna (så jag kommer inte bry mig, tyvärr. men jag har ursäktat mig åtminstone.), men jag tyckte inte att boken var någon höjdare.

Den var inte dålig. Men jag tyckte bara att den var ointressant. Jag blev inte alls så fäst vid Augustus heller som jag hade hoppats på men jag tyckte det kändes som att hela boken gick fram lite snabbt. Och så var det en massa om den där författaren och hans bok och jag förstod inte ens hälften av det. Väldigt dryg verkade den där författaren vara i alla fall.

Dock grät jag ändå lite i slutet, men någon snyftare tyckte jag inte den var. Jag låg inte i köttbullsform i min säng och beklagade mig över hur grym världen är och sådant utan jag tyckte mest synd om Hazel.

Jag tänker ändå ge den 3/5 och inte mindre, för utöver att den inte levde upp till mina förväntningar alls, så var den helt okej ändå.